Tänk att....

fina ord från gamla klasskamrater och annat löst folk fortfarande kan få en att börja gråta efter 14 års tid!!!
Bara det att det är 14 år sen jag gick ur nian är svårt att fatta. Gud det känns som om det vore igår! Jag kommer ihåg i stort sett allt från den dagen och mina tårar som rann nerför kinder. Det var som att släppa spärren på en damm i Klarälven och de slutade ju aldrig heller *haha*

Det var inte det att jag inte kunde hitta min familj som pappa trodde när han väl hittade mig i folkhavet. Nej jag vill bara inte skiljas från mina vänner och den gemenskap vi hade i klassen. Det var ju en del av min trygghetszon och en del av mig som jag skulle lämna. Det kändes lite som att släppa ungarna lösa för att se om de kunde klara sig själva. En fruktansvärd upplevelse måste jag säga. Hur tusan ska det inte kännas den dagen jag verkligen ska släppa taget om mina framtida barn?? Jag kommer ju få läggas in på psyket!

Jag vet inte hur det är i övriga landet eller länet för den delen men i Forshaga var det vanligt att tjejerna hade en hatt på sig med långa band bak till med en messa meddelande från klasskompisar, lärare och övriga kompisar. Jag har aldrig direkt varit förtjust i hattar så jag valde en bok istället. Den har jag nu plockat fram och läser i.

Var jag verkligen så ordentlig som alla skriver?? Någon gång måste väl jag också ha tappat fattningen och blivit arg i skolan, eller?
Det är inget jag själv kommer ihåg att jag gjort men man kan ju förtränga saker o ting.

Lite läskigt är det dock att jag fortfarande känner handstilen på vem som skrivet vad i boken. Otroligt rolig läsning är det och jag blir varm i hela kroppen av alla snälla ord som folk skrivit om och till mig.
Hjärtat slår lite extra snabbt när jag läser vissa personers ord medan andras knappt väcker några minnen alls.