Idag är det all helgona och det är ju då som man ska minnas de som inte finns längre. Mamma hade fått en inbjudan från Svenska kyrkan om att komma på minnesgudstjänst nu ikväll och hon ville gärna gå men inte pappa så det blev jag som följde med henne istället. Att gå till kyrkan är väl inte direkt något som är jätte skoj men när det är dagar som denna så tycker jag ändå att det är rätt skönt att gå dit. Jag vet inte hur det är med er andra men jag blir väldigt lugn när jag är i kyrkan. Atmosfären där gör något med mig och jag känner mig rofylld. Det är lite svårt att beskriva det med ord men det känns bra att vara i kyrkan.
Jag har många gånger funderat på att gå till kyrkan på vanliga gudstjänster men det känns så dumt också att göra det. Vet inte varför det känns dumt; det är väl för att jag någonstans tycker att till kyrkan går man som troende även om jag vet att kyrkan är öppen för alla.
En viss del av mig skulle gärna gå dit och prata med en präst bara för att få prata av mig lite. Det är så otroligt mycket jag skulle vilja prata med någon om men jag vet inte var jag ska börja eller vem jag skulle prata med. Många frågor och många känslor jag vill få ur mig och de flesta handlar om livet, döden och vad som händer. Jag har haft alla dessa funderingar snurrandes i huvudet sen morfar gick bort för 15 år sedan och ju längre tid det har gått ju frågor har jag fått och dessto fler känslor har jag samlat på mig och lagt på hög.
På sätt och vis skulle det vara skönt att prata med någon helt utomstående, någon som inte dömer en eller tycker man är konstig. Men samtidigt så vill jag inte höra en massa prat om Gud, Jesus och Bibeln men jag skulle heller inte vilja gå till en psykolog eller kurator. Vet egentligen inte vem jag skulle vilja eller behöva prata med. Undrar om det skulle hjälpa att skriva ner allt i ett brev även om det inte ger mig några svar men jag får det ur mig och det kanske kan göra saker o ting lite lätter. Tål att funderas på tror jag. Något får jag komma på för det är otroligt jobbigt att gå runt med alla dessa känslor inom mig och inte vet vad jag ska göra av dom. Vet dock inte om jag kan forma dom till ord just nu heller.
Kan önska ibland att man vore lite mer som Ronja Rövardotter som skriker ut sina känslor och sen är det bra. Funkar inte riktigt så tror jag - har dock inte försökt heller men jag vill ju inte bara ställa mig någonstans och skrika för full hals. Då blir man väl hämtad och körd till psyket eller nåt.
Det har gått lite över 7 månader nu sen mormor gick bort och det gör ont i hjärtat varje dag. Saknar henne något otroligt mycket!! Morfar har jag saknat varje dag i femton år och det blir inte lättare även om folk säger det. Farfar och farmor saknar jag självklart jätte mycket också men det är inte alls på samma sätt som med mormor o morfar tyvärr. Vi hade aldrig den kontakten med dom och har fortfarande inte med pappas sida av släkten. Det är tråkigt tycker jag. Jag känner liksom inte halva min släkt och jag kan ibland, för det mesta, glömma bort att jag har kusiner även på pappas sida och de liksom faller bort när jag ska räkna kusinerna. Men det blir väl lätt så när man inte har haft en tight relation från början så som jag haft i hela mitt liv med mammas sida av släkten. Fast det betyder självklart inte att dom inte betyder otroligt mycket för mig ändå - det gör dom och jag är väldigt glad över att just dom är mina kusiner.
Det är lite över en månad kvar till julafton och för första gången på 29 år så ser jag inte fram emot jul. Jag vet inte, och inte min syster eller föräldrar heller för den delen, hur man firar jul utan mormor. Vad gör man liksom? Ingen fika, lunch eller paket öppning med den stora familjen hemma hos mormor, inget Kalle Anka tittande och de årliga kommentarerna från Stefan och Jocke. Inga barn som ska hjälpa tomtenissarna med paketen - eftersom tomten inte kunde komma i år heller för han hade så mycket att göra. Allt kommer att vara helt annorlunda och nya traditioner ska skapas men vilka och hur då? Allt kommer att kännas helt upp o ner och det kommer att bli en sorgsen jul. Mamma fick inte fira en sista jul med mormor då hon var sjuk förra året och på sjukhuset. Jag VET att hon har dåligt samvete för det vilket hon självklart inte ska ha men jag kan samtidigt förstå att hon har det också. Jobbigt kommer det att bli, väldigt jobbigt och jag hoppas att vi kan träffas ändå, hela stora familjen, under julhelgen och umgås och minnas tillsammans.
Den här veckan har ju skolorna höstlov och de senaste 8-9 år så har jag och mormor alltid handlat julklappar just vid den här tiden och i år har vi inte gjort det. Det har också känts väldigt konstigt. Även om just julhandel med mormor har varit jobbigt och lite stressigt de senaste åren så har det också varit vår grej, vår tradition och våran dag. Bara jag och mormor! Hade jag inte haft så mycket annat att göra den här veckan så hade jag nog åkt in till Cervera och bara gått runt i flera timmar och tänkt på mormor.
Saknaden är stor men min kärlek till mormor, morfar, farmor, farfar, faster och Laura är ännu större och den kommer alltid att finnas där oavsett hur gammal jag blir.
Ta hand om varandra där ute!!
